Söndag all week..
Söndagen uppspelas hela tiden, såfort jag blundar, såfort jag försöker tänka på nåt annat är bilden där, samtalet från mamma, chocken, tårarna, hur jag vinglar in på sjukhuset, upp på avdelningen, ser mamma, går raka vägen fram och kramar henne, gråter, säger inte ett ord.. Hur vi sen går in i rummet, där ligger hon, blek, kall, livlös..
Alla bilder, hela söndagen, då va allt som en dimma, men nu ser jag allt klart, dem försvinner inte, sitter fast på min horhinna..
Jag vet inte om jag vill bli av med bilderna, för då är jag rädd att glömma, men samtidigt vill jag inte ser det varje gång jag blundar.. Det gör ont, smärtan är den värsta någonsin.. Är det såhär det känns att förlora någon på riktigt vill jag aldrig känna det igen..
Visste hon, hade hon någon aning om hur mycket hon faktist betydde för mej? Hur mycket jag faktiskt älskade henne? Nu i efterhand ångrar jag att jag nog aldrig sa det till henne, för jag börjar tvivla på om hon visste.. Varför alltid komma på sånt försent?
Jag visar inte såmycket att jag är ledsen, en stark fasad av tillgjort skratt och glada miner, men bakom hela fasaden finns det inget annat än världens minsta människa på jorden just nu, när jag är själv kommer alla tårar, tankar och minnen, jag vågar gråta, jag saknar dej..
Gamlamormor, det va egentligen inte din tid, och jag tänker inte dra nåt tjaffs om Gud, för honom tror jag inte ett dugg på, däremot så tror jag att du kände att det va dags, du hade fått 5:te generationen, ett barnbarnbarns barn, du hade fått att du önskade tror jag, därav inget behov att kämpa längre.. Jag önskar att jag kunde vara lika stark som dej..
Vila i Frid !
Alla bilder, hela söndagen, då va allt som en dimma, men nu ser jag allt klart, dem försvinner inte, sitter fast på min horhinna..
Jag vet inte om jag vill bli av med bilderna, för då är jag rädd att glömma, men samtidigt vill jag inte ser det varje gång jag blundar.. Det gör ont, smärtan är den värsta någonsin.. Är det såhär det känns att förlora någon på riktigt vill jag aldrig känna det igen..
Visste hon, hade hon någon aning om hur mycket hon faktist betydde för mej? Hur mycket jag faktiskt älskade henne? Nu i efterhand ångrar jag att jag nog aldrig sa det till henne, för jag börjar tvivla på om hon visste.. Varför alltid komma på sånt försent?
Jag visar inte såmycket att jag är ledsen, en stark fasad av tillgjort skratt och glada miner, men bakom hela fasaden finns det inget annat än världens minsta människa på jorden just nu, när jag är själv kommer alla tårar, tankar och minnen, jag vågar gråta, jag saknar dej..
Gamlamormor, det va egentligen inte din tid, och jag tänker inte dra nåt tjaffs om Gud, för honom tror jag inte ett dugg på, däremot så tror jag att du kände att det va dags, du hade fått 5:te generationen, ett barnbarnbarns barn, du hade fått att du önskade tror jag, därav inget behov att kämpa längre.. Jag önskar att jag kunde vara lika stark som dej..
Vila i Frid !
Kommentarer
Trackback
